Beat Butchers 25 år på Kägelbanan 090925
Grattis Beat Butchers! För att ni överlevt i 25 år, för att ha haft så många fantastiska band, för att 25årsfirandet blev en sådan succé. Vilken kväll. Publikens förväntningar var givetvis skyhöga, men jag tror ingen lämnade Kägelbanan missnöjd efter denna kväll.
A.P.A var första band och hade tilldelats tio minuters speltid. Ingen helt tacksam uppgift att försöka få igång publiken som ett inte helt namnkunnigt band. De flesta har nog räknat ut att det inte gick särskilt bra. Det var ganska lamt och trött. Man fick inte mycket respons och det kändes lite som att bandet ville ha skiten överstökad.
Men Hans & Greta då? Skulle de fixa partystämningen? Nja, det gick lite sämre än jag väntade. "Sibylla" och andra klassiker spelades, men det kändes bara som uppvärmning. Inte så utmärkande.
Brandgul var nästa band. Jag har aldrig gillat Brandgul. Inte heller efter den här spelningen. Brandgul spelar/spelade någon form av jazzig pop som jag inte förstår mig på. Jag gick efter en låt.
A.P.A och Hans & Greta.
Det var när Varnagel drog igång "Stenar mot pansarvagnar" som första låt jag kände att kvällen började på riktigt. För mig, som anser att Varnagel är Sveriges bästa band genom tiderna (vill inflika, som så många gånger förr, att Greta Kassler är de bästa som fortfarande är aktiva), men aldrig kom iväg på en ända Var-spelning innan splittringen, var detta himmelriket. Så otroligt tight, spelskickligt trots att man inte spelat på länge (okej, inte så jättelångt uppehåll men ändå) och man hade valt ut sina absolut bästa låtar genom sin karriär. Detta var helt otroligt bra, det bästa jag sett på länge, Varnagel visade genuin glädje på scenen och tacksamhet för publikresponsen. Hatten av för Varnagel.
Nu var det igång. Dags för nästa storhet att göra sig hörda. Coca Carola rev av ett gäng klassiska låtar ackompanjerade av rejäl allsång från publikens sida. Bra spelning, men bristen på "Paintball boys" drog ner ordentligt på betyget. En annan favorit, "Hallå i huvet" räddade ändå Coca Carola hyfsat, och scenframträdandet var näst intill felfritt.
Sedan var det tid för metalinfluerad punkrock i form av Slutstation Tjernobyl, umegrabbarna som inte lirat på två år, trots att de officiellt inte splittrats. Bra låtval, bra publikkontakt, bra ljud, det mesta stämde och var i sin ordning, men det var ingen extraordinär spelning.
Varnagel och Slustation Tjernobyl.
Kvällens arrangemang hade på förhand fått mycket kritik, då banden bara hade ungefär en kvart på scenen, och det smartaste hade antagligen varit att dela upp firandet på två kvällar, men det här kändes ändå effektivt och skönt. Man fick i de flesta fall "the best of the best" och även om man hade velat att exempelvis Varnagel och Räkerna skulle få spela längre spelningar så tycker jag att arrangemanget var rätt okej.
Ohlson har semester production var nästa band på scen, nu med Kabbe från Sista Skriket på trummor, och trots att det här var femte gången jag såg bandet är det alltid lika kul. De gör sig så mycket bättre live än på skiva, och den här gången var Dennis extra i gasen. Tyvärr började jag få riktigt ont i ryggen (as usual, inte gjord för konserter) så jag följde inte Ohlson så aktivt utan stod lutad mot en pelare en bit ifrån scenen, men publiken gillade det och bandet verkade nöjda.
23 Till följde och gjorde var de skulle, men det kändes lite tvunget från bandets sida, det här var en av de sämre akterna enligt mig, trots ganska höga förväntningar (eller kanske just därför). Jag var ganska trött också, något som kan ha påverkat hur jag uppfattade deras spelning. Men ett par riktigt bra låtar spelades, "Procedomani" och "Aldrig mer tillbaks" var riktigt härliga, synd att det inte blev någon "Min farsa sa" men sånt får man väl leva med.
Ohlson och 23 Till.
Köttgrottorna spelade däremot de allra flesta favoritlåtarna, man spelade en väldigt långt medley med vad som kändes som hundratals refränger från deras långa karriär på punkscenen, ett bra grepp när man bara har en kvart på sig att göra en bra spelning. KG avslutade med den rätt nya "Bonden" och sedan var scenen ämnad åt Rolands Gosskör.
Curre var i högform och hela den akten baserades på publikkontakt, framför allt i avslutningen med "Fbu". Man bjöd på ett gäng andra topplåtar också, bland annat hela "Genom barriären"-epn. Riktigt bra.
Roger Karlsson stod på tur och man kan väl säga att han är mindre schlagerflörtande live än på skivorna. För en gångs skull tyckte jag att "Karolina" var en väldigt bra låt, och "Under solen", som jag alltid gillat, kändes som en skön andningspaus mellan alla fenomenala punkband. Sedan var det dags för det bandet alla verkade ha högst förväntningar på, så även jag själv.
Radioaktiva Räker. Ojojoj. Det var en sådan dröm att se bandet live, och trots sin snåla speltid lyckades de uppfylla allas förhoppningar. Alla verkade tumla runt i ett bottenlöst glädjerus och allsången visste inga gränser. Bandets energi var på topp, men kunde knappt mäta sig med publikens. Allt kändes sagolikt. Mot slutet fick man med en näve punkhistoria, och så lite hat förstås. Räkerna var obegripligt bra, fick med de viktigaste låtarna och alla verkade helt tagna efteråt.
Rolands Gosskör.
Jag hade inga stora förhoppningar inför Sista Skrikets entré, men blev riktigt positivt överraskad. En stor del av publiken var i baren och hämtade sig efter Räkernas vidunderliga spelning, men Sista Skriket övertygade publiken som var på plats vid scenen mycket. Jag väntade mig mycket nytt och nån gammal punkdänga försynthigad. Jag hade så fel. Okej, självklart körde de nytt material, men det kändes punkigare än på nya skivan och favoriten "Vi ska bilda våran egen allians" gjordes om till det bättre. Den framfördes råare, skrikigare och mycket argare än man hört den innan, magnifikt.
Asta Kask var sist ut. Jag var trött och ryggontsdrabbad, inte pefekta förutsättningar (känns igen?) men Asta hade energi så det räckte åt mig med. Som sista band var man de enda som hade rätten till extranummer, och extranumrena blev längre än det som föregick. Jag fick se låtar jag missade dagen innnan, skönt, men huvudvärken smög sig på alltmer och till slut var inte alltså behagligt längre. Men "Välkommen hem" avslutade hela kalaset och jag var riktigt nöjd på hemvägen. Vilken kväll. Förväntningarna hade som sagt varit skyhöga, men jag tror ingen lämnade Kägelbanan missnöjd efter denna kväll. Grattis Beat Butchers och alla besökare denna fantastiska kväll.
Sista Skriket och Asta Kask.
//John
A.P.A var första band och hade tilldelats tio minuters speltid. Ingen helt tacksam uppgift att försöka få igång publiken som ett inte helt namnkunnigt band. De flesta har nog räknat ut att det inte gick särskilt bra. Det var ganska lamt och trött. Man fick inte mycket respons och det kändes lite som att bandet ville ha skiten överstökad.
Men Hans & Greta då? Skulle de fixa partystämningen? Nja, det gick lite sämre än jag väntade. "Sibylla" och andra klassiker spelades, men det kändes bara som uppvärmning. Inte så utmärkande.
Brandgul var nästa band. Jag har aldrig gillat Brandgul. Inte heller efter den här spelningen. Brandgul spelar/spelade någon form av jazzig pop som jag inte förstår mig på. Jag gick efter en låt.
A.P.A och Hans & Greta.
Det var när Varnagel drog igång "Stenar mot pansarvagnar" som första låt jag kände att kvällen började på riktigt. För mig, som anser att Varnagel är Sveriges bästa band genom tiderna (vill inflika, som så många gånger förr, att Greta Kassler är de bästa som fortfarande är aktiva), men aldrig kom iväg på en ända Var-spelning innan splittringen, var detta himmelriket. Så otroligt tight, spelskickligt trots att man inte spelat på länge (okej, inte så jättelångt uppehåll men ändå) och man hade valt ut sina absolut bästa låtar genom sin karriär. Detta var helt otroligt bra, det bästa jag sett på länge, Varnagel visade genuin glädje på scenen och tacksamhet för publikresponsen. Hatten av för Varnagel.
Nu var det igång. Dags för nästa storhet att göra sig hörda. Coca Carola rev av ett gäng klassiska låtar ackompanjerade av rejäl allsång från publikens sida. Bra spelning, men bristen på "Paintball boys" drog ner ordentligt på betyget. En annan favorit, "Hallå i huvet" räddade ändå Coca Carola hyfsat, och scenframträdandet var näst intill felfritt.
Sedan var det tid för metalinfluerad punkrock i form av Slutstation Tjernobyl, umegrabbarna som inte lirat på två år, trots att de officiellt inte splittrats. Bra låtval, bra publikkontakt, bra ljud, det mesta stämde och var i sin ordning, men det var ingen extraordinär spelning.
Varnagel och Slustation Tjernobyl.
Kvällens arrangemang hade på förhand fått mycket kritik, då banden bara hade ungefär en kvart på scenen, och det smartaste hade antagligen varit att dela upp firandet på två kvällar, men det här kändes ändå effektivt och skönt. Man fick i de flesta fall "the best of the best" och även om man hade velat att exempelvis Varnagel och Räkerna skulle få spela längre spelningar så tycker jag att arrangemanget var rätt okej.
Ohlson har semester production var nästa band på scen, nu med Kabbe från Sista Skriket på trummor, och trots att det här var femte gången jag såg bandet är det alltid lika kul. De gör sig så mycket bättre live än på skiva, och den här gången var Dennis extra i gasen. Tyvärr började jag få riktigt ont i ryggen (as usual, inte gjord för konserter) så jag följde inte Ohlson så aktivt utan stod lutad mot en pelare en bit ifrån scenen, men publiken gillade det och bandet verkade nöjda.
23 Till följde och gjorde var de skulle, men det kändes lite tvunget från bandets sida, det här var en av de sämre akterna enligt mig, trots ganska höga förväntningar (eller kanske just därför). Jag var ganska trött också, något som kan ha påverkat hur jag uppfattade deras spelning. Men ett par riktigt bra låtar spelades, "Procedomani" och "Aldrig mer tillbaks" var riktigt härliga, synd att det inte blev någon "Min farsa sa" men sånt får man väl leva med.
Ohlson och 23 Till.
Köttgrottorna spelade däremot de allra flesta favoritlåtarna, man spelade en väldigt långt medley med vad som kändes som hundratals refränger från deras långa karriär på punkscenen, ett bra grepp när man bara har en kvart på sig att göra en bra spelning. KG avslutade med den rätt nya "Bonden" och sedan var scenen ämnad åt Rolands Gosskör.
Curre var i högform och hela den akten baserades på publikkontakt, framför allt i avslutningen med "Fbu". Man bjöd på ett gäng andra topplåtar också, bland annat hela "Genom barriären"-epn. Riktigt bra.
Roger Karlsson stod på tur och man kan väl säga att han är mindre schlagerflörtande live än på skivorna. För en gångs skull tyckte jag att "Karolina" var en väldigt bra låt, och "Under solen", som jag alltid gillat, kändes som en skön andningspaus mellan alla fenomenala punkband. Sedan var det dags för det bandet alla verkade ha högst förväntningar på, så även jag själv.
Radioaktiva Räker. Ojojoj. Det var en sådan dröm att se bandet live, och trots sin snåla speltid lyckades de uppfylla allas förhoppningar. Alla verkade tumla runt i ett bottenlöst glädjerus och allsången visste inga gränser. Bandets energi var på topp, men kunde knappt mäta sig med publikens. Allt kändes sagolikt. Mot slutet fick man med en näve punkhistoria, och så lite hat förstås. Räkerna var obegripligt bra, fick med de viktigaste låtarna och alla verkade helt tagna efteråt.
Rolands Gosskör.
Jag hade inga stora förhoppningar inför Sista Skrikets entré, men blev riktigt positivt överraskad. En stor del av publiken var i baren och hämtade sig efter Räkernas vidunderliga spelning, men Sista Skriket övertygade publiken som var på plats vid scenen mycket. Jag väntade mig mycket nytt och nån gammal punkdänga försynthigad. Jag hade så fel. Okej, självklart körde de nytt material, men det kändes punkigare än på nya skivan och favoriten "Vi ska bilda våran egen allians" gjordes om till det bättre. Den framfördes råare, skrikigare och mycket argare än man hört den innan, magnifikt.
Asta Kask var sist ut. Jag var trött och ryggontsdrabbad, inte pefekta förutsättningar (känns igen?) men Asta hade energi så det räckte åt mig med. Som sista band var man de enda som hade rätten till extranummer, och extranumrena blev längre än det som föregick. Jag fick se låtar jag missade dagen innnan, skönt, men huvudvärken smög sig på alltmer och till slut var inte alltså behagligt längre. Men "Välkommen hem" avslutade hela kalaset och jag var riktigt nöjd på hemvägen. Vilken kväll. Förväntningarna hade som sagt varit skyhöga, men jag tror ingen lämnade Kägelbanan missnöjd efter denna kväll. Grattis Beat Butchers och alla besökare denna fantastiska kväll.
Sista Skriket och Asta Kask.
//John
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
