Brända Halsmandlar

Som man har längtat efter att se den här filmen. Inte för att jag gillar Snutjävel, inte heller för att jag heller är särskilt intresserad av bandet, utan mest för att det är så oväntat att nån plötsligt gör en film om ett svenskt punkband som inte är så otroligt stora. Sällan görs filmer om svensk punk - de flesta visades nyss på punkgalan på Malmen - därför är det sjukt intressant när det händer. Snutjävel är väl heller inte ansett som ett av scenens största namn, och därför vill man veta vad som kan berättas om bandet, vad som kan vara tillräckligt intressant för att göra en film om det.

När man letar info om filmen hittar man överallt - på nätet, i pressmeddelandet, i dvd-fodralet - storyn om när filmskaparen Peter Asp upptäckte Snutjävel. En smått romantisk berättelse om när han tog en kvällspromenad i sin nya stad Falköping och hittade en punkspelning. Att han tyckte att det verkade som London 1977 och så vidare. När man läst den historien ett antal gånger hoppas man att filmen ska ge en samma känsla, att man ska bli upplyst och hitta meningen med livet. Typ.

Men riktigt så blev det inte. Filmen ger inte någon särskild känsla alls egentligen. Kul att se om man är intressserad av punk, men inget speciellt. Filmen beskrivs som "en djupdykning in i Skaraborgs punkscen", men djupdykning är verkligen att ta i. Filmen är bara en halvtimme lång och känns mer som ett "Dom kallar oss artister"-reportage, med ett lite omotiverat - dock inte alls ointressant - stickspår om fanzinemakaren Rasmus Hedlund.

Summa summarum: Falköping Hardcore är absolut en intressant liten inblick i Snutjävel och deras värld och en kort presentation av Skaraborgspunken. Det är ingen djupdykning eller ett storverk, men sevärd om man är intresserad av punk.